QR Codes, eller Quick Response Codes, are all the rage nowadays. Du vet, de svart-vita barcode-ser thingies som dyker upp på tidningar, planscher, och även en del t-tröjor.
En QR-kod är faktiskt ganska likt en streckkod: Det är en bild som kodar uppgifter som Webbadresser, telefonnummer, ord, och mer. Du kan även ta en bild och typ av förvandla det till en QR-kod (bilden överförs till internet och QR-koden kodar URL i bilden.) Visst du förlorar en del estetiska värde, men hey.
Innan jag börjar, en kort resa genom historien…
Det är 1999. Internet Explorer 5 är hot stuff, tech bubblan växer. Och Mariano Rivera är World Series MVP. Och unga (flämta.)
En webbutvecklare sitter vid sin dator, dricka kaffe och skriva lite kod. Han vill göra en browser-baserade spel. Det enda sättet han kan göra detta är att använda Adobes Flash-plattformen för att göra en interaktiv film och bädda den i hans hemsida.
Han vill sätta en video på sin webbplats också. YouTube sounds like the name of a cheesy subway line, nothing more. Our developer has to make a Flash movie for that, alltför.
I’m sure this happens to a lot of people: you have an important file on your flash drive and you need to hand it in, print it out, or take it somewhere else. Only problem? You lose your flash drive. It’s happened to me far too many times.
So that’s why I decided to eschew flash drives and emailing stuff to myself and use the power of the internet.
I found Dropbox, which lets me access my files from anywhere as long as I have an internet connection. I don’t even need a flash drive any more; I can just store everything I need on my Dropbox account.
